Nu var det Josef som styrde landet, och det var han som sålde säd till allt folket. Josefs bröder anlände och böjde sig för honom med ansiktena mot marken.
Josef såg sina bröder och kände igen dem. Men han förställde sig för dem och talade strängt till dem. Han frågade: ”Var kommer ni ifrån?” De sa: ”Från landet Kanaan för att köpa säd.”
De sa till varandra: ”Vi straffas verkligen för det vi gjorde mot vår bror! Vi såg hans ångest när han bönföll oss, men vi vägrade lyssna på honom. Därför har också vi drabbats av ångest.”
Josef befallde att deras säckar skulle fyllas med säd. Vars och ens pengar skulle läggas tillbaka i hans säck. Och de skulle få mat för resan. Man gjorde så.
Han sa till sina bröder: ”Mina pengar har lagts tillbaka! Titta, de är i min säck.” Med hjärtat i halsgropen sa de skälvande till varandra: ”Vad har Gud gjort mot oss?”
Men mannen som är landets herre svarade oss: Så här ska jag ta reda på om ni är hederliga män: Lämna kvar en av era bröder hos mig, och ta säd mot svälten hemma hos er och ge er av.
För hit er yngste bror till mig. Då kan jag förvissa mig om att ni inte är spioner utan hederliga män, och då ska jag ge tillbaka er bror och ni får rörelsefrihet i landet.”
Då sa Ruben till sin far: ”Döda båda mina söner om jag inte för Benjamin tillbaka till dig. Låt mig ta ansvar för honom. Jag ska föra honom tillbaka till dig.”
Men Jakob svarade: ”Min son ska inte resa dit med er, för hans bror är död och han är ensam kvar. Om en olycka skulle hända honom under er resa, då för ni mig gråhårig och sörjande ner i dödsriket.”