Den fattige hade inget utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp hos honom och hans söner. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Lammet var som en dotter för honom.
Så kom en vandringsman till den rike. Men han ville inte ta något av sina egna djur för att tillaga åt den resande som kom till honom. Han tog istället den fattiges lamm och tillagade det åt gästen.”
Så varför har du föraktat Herrens ord och begått ondska i hans ögon? Du har nedgjort hettiten Uria med svärd. Du tog hans hustru och gifte dig med henne. Du mördade Uria med ammoniternas svärd.
Så säger Herren: Jag ska bringa ofärd över dig från ditt eget hus. Inför dina ögon ska jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dem mitt på ljusa dagen.
Den sjunde dagen dog barnet. Men Davids tjänare vågade inte berätta för honom att barnet hade dött. De tänkte: ”När vi talade till honom medan barnet levde vägrade han lyssna till oss. Hur kan vi då säga till honom att barnet har dött? Han kan göra något hemskt.”
När David såg att hans tjänare viskade med varandra förstod han att barnet hade dött. Så David frågade sina tjänare: ”Är pojken död?” De svarade: ”Ja.”
Då reste sig David från marken. Han badade och smorde in sig och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han om mat. Den sattes fram, och han åt.
Men nu när han har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag ska gå till honom, men han kommer aldrig tillbaka till mig.”
Han tog kronan från huvudet på deras kung. Den vägde trettio kilo och var smyckad med en ädelsten. Den sattes på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var enormt.
Han förde ut folket därinne och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller vid tegelugnarna. Likadant gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan återvände David och allt folket till Jerusalem.