Så Joab sände bud till Tekoa och lät hämta en klok kvinna. Han sa till henne: ”Låtsas att du sörjer och ta på dig sorgkläder. Smörj dig inte med olja. Bete dig likt en kvinna som länge sörjt en död.
Nu har hela släkten rest sig mot din tjänarinna och säger: ’För hit honom som slog ner sin bror! Vi vill döda honom eftersom han mördade sin bror. Så gör vi slut på arvingen också.’ De vill släcka min sista gnista och beröva min man både namn och efterkommande på jorden.”
Då sa hon: ”Må kungen minnas Jahve sin Gud, så att inte blodshämnaren fördärvar mer och de inte tar livet av min son.” Han sa: ”Så sant Herren lever, inte ett hår på din son ska falla till marken.”
Kvinnan sa: ”Varför har du då planerat så mot Guds folk? När kungen talar så blir han själv skyldig, eftersom kungen inte låter den han fördrivit återvända.
Vi måste alla dö. Vi är likt vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud vill inte ta liv, utan ordnar och planerar så att den fördrivne inte ska vara skild från honom.
Jag har nu kommit för att säga detta till min herre kungen eftersom folket gjorde mig rädd. Din tjänarinna tänkte då att om jag fick tala med kungen skulle han kanske uppfylla sin tjänarinnas önskan.
Din tjänarinna tänkte att min herre kungens ord ska ge mig frid. För min herre kungen är som Guds utsände, som kan urskilja gott och ont. Må Jahve din Gud vara med dig.”
Kungen frågade: ”Har Joab sitt finger med i allt detta?” Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre kung: Ingen kan bortförklara att det är som min herre kungen säger. Ja, din tjänare Joab befallde mig detta, och han lade alla orden i din tjänarinnas mun.
Då föll Joab ner med ansiktet mot marken i respekt. Han välsignade kungen och sa: ”I dag förstår din tjänare att jag har din välvilja, min herre och kung, eftersom kungen uppfyller min önskan.”
Då sände han bud efter Joab för att be honom gå till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab vägrade komma.
Så Absalom sa till sina tjänare: ”Ni ser att Joab har en åker bredvid min. Där odlar han korn. Gå och sätt eld på den!” Absaloms tjänare tände då eld på åkern.
Absalom svarade: ”Lyssna, jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill be dig gå till kungen för att fråga: ’Varför har jag kommit från Geshur? Det hade varit bättre om jag hade varit kvar där.’ Nu vill jag se kungens ansikte! Har jag någon skuld så får han döda mig.”
Så Joab gick till kungen och berättade detta för honom. Kungen kallade då till sig Absalom. Han kom till kungen och hälsade respektfullt med ansiktet mot marken inför honom. Och kungen kysste Absalom.