Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig vid vägen till stadsporten. Och närhelst en man var på väg till kungen för att få en rättssak avgjord, kallade Absalom honom till sig och frågade från vilken stad han kom. När han svarade att han var från den eller den stammen i Israel,
Absalom tillade: ”Om ändå jag var satt till domare i landet! Då kunde varje man med någon rättssak eller tvist komma till mig, och jag skulle skipa rättvisa åt honom.”
Medan Absalom offrade slaktoffer sände han bud efter Davids rådgivare giloniten Ahitofel, som befann sig i sin hemstad Gilo. Sammansvärjningen växte i styrka och Absalom fick allt fler anhängare.
Då sa David till alla sina tjänare i Jerusalem: ”Res er upp, vi måste fly, annars undkommer vi inte Absalom! Skynda iväg! Han kan plötsligt angripa oss och bringa ofärd över oss och slå staden med svärd.”
Du kom i går, och så skulle jag i dag låta dig irra omkring med oss jag vet inte vart? Återvänd och ta dina bröder med dig. Må nåd och trofasthet vara med dig.”
Där var också Sadok med alla leviterna som bar Guds förbundsark. De satte ner Guds ark, och Abjatar offrade tills allt folket hunnit passera ut ur staden.
Då sa kungen till Sadok: ”Bär tillbaka Guds ark in i staden! Om jag har Herrens välvilja så för han mig tillbaka så att jag får se honom och hans boning igen.
Kungen sa vidare till prästen Sadok: ”Är inte du en siare? Återvänd till staden i lugn och ro med din son Ahimaas och Abjatars son Jonatan, era båda söner.
Men om du återvänder till staden och säger till Absalom: ’Jag vill vara din tjänare, o konung. Så som jag förr var din fars tjänare vill jag nu vara din tjänare’, då kan du göra om intet Ahitofels råd.