Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigail, änkan efter Nabal från Karmel. Den tredje var Absalom, son till Maaka som var dotter till Talmaj, kungen av Geshur.
Abner blev ursinnig över Ish-Boshets ord, och sa: ”Är jag ett hundhuvud från Juda? Här visar jag godhet mot din far Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och jag har inte utlämnat dig i Davids hand, och så anklagar du mig i dag för en synd med den där kvinnan.
David svarade: ”Utmärkt, jag ska sluta förbund med dig, men på ett villkor: Kom inte och träd fram inför mig utan att föra med dig Sauls dotter Mikal.”
Abner sa till David: ”Låt mig gå och samla hela Israel till min herre kungen. Så ska de sluta förbund med dig, och du får regera över allt vad ditt hjärta önskar.” David lät Abner gå, och han gav sig belåten iväg.
Just då återvände Davids krigsfolk och Joab från ett plundringståg med stort byte. Abner var inte längre kvar hos David i Hebron, för David hade låtit honom gå och han hade gett sig belåten iväg.
När Abner återkom till Hebron tog Joab honom avsides in i porten som för ett privat samtal med honom. Där högg Joab honom i magen så att han dog, detta som hämnd för sin bror Asaels blod.
Låt skulden falla över Joabs huvud och över hela hans fars hus. Låt det aldrig i Joabs hus saknas män som har flytning eller lepra eller håller i en slända eller faller för svärd eller saknar bröd.”
Sedan försökte alla få David att äta något medan det ännu var dag. Men David svor en ed: ”Må Gud straffa mig strängt om jag smakar bröd eller något annat innan solen går ner!”
Men jag är svag i dag, trots att jag är smord till kung. Och de där männen, Serujas söner, är mer vildsinta än jag. Må Herren straffa den som gjort ont för hans ondska.”