Ahab talade med Nabot: ”Låt mig få din vingård så att jag kan ha den som köksträdgård, den ligger ju intill mitt hus. Jag ger dig en bättre vingård som ersättning, eller silver om du hellre föredrar det.”
Då gick Ahab hem, vresig och tvär för att Nabot från Jisreel hade svarat och sagt att han inte ville ge honom sina fäders arv. Ahab lade sig på sin säng, vände bort ansiktet och åt ingenting.
Ahab svarade: ”Jag talade med Nabot från Jisreel och bad att få köpa hans vingård för silver eller ge honom en annan som ersättning ifall han föredrog det. Men han svarade att han inte ville ge mig sin vingård.”
Då sa hans hustru Isebel: ”Och du ska vara kung över Israel! Stig upp och ät och var vid gott humör. Jag ska se till att du får jisreeliten Nabots vingård.”
Isebel skrev därefter brev i Ahabs namn och förseglade dem med hans sigill. Hon sände breven till de äldste och de förnämsta i den stad där Nabot bodde.
Låt sedan två ondsinta män sätta sig mitt emot honom. De ska vittna mot honom och säga: ’Du har förbannat Gud och kungen!’ För sedan ut honom och stena honom till döds.”
De båda ondsinta männen kom och satte sig mitt emot honom. De vittnade mot Nabot inför folket: ”Nabot har förbannat Gud och kungen!” Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds.
Så fort Isebel fick höra att Nabot var stenad till döds sa hon till Ahab: ”Gå och lägg beslag på den vingård som jisreeliten Nabot vägrade ge dig för silver. Nabot lever inte längre, han är död.”
Säg till honom: ’Så säger Herren: Så du har både mördat och berövat!’ Och sedan ska du säga: ’Så säger Herren: På det ställe där hundarna slickat Nabots blod ska de slicka också ditt blod’.”
Jag ska göra med ditt hus som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus och Bashas, Ahias sons, hus. För du har väckt min vrede och fått Israel att synda.’
”Har du sett att Ahab ödmjukar sig inför mig? Eftersom han gör det ska jag inte sända ofärd i hans dagar. Först i hans sons dagar ska jag sända ofärd över hans hus.”