Salomo blev svärson till farao, kungen av Egypten. Han tog faraos dotter till hustru och förde henne till Davids stad. Där fick hon bo i väntan på att hans eget hus skulle bli färdigt, liksom Herrens hus och muren runt Jerusalem.
Salomo svarade: ”Du visade stor kärlek mot din tjänare David, min far, eftersom han vandrade troget, rättfärdigt och med ärligt hjärta inför dig. Och du har hållit fast vid denna stora kärlek till honom och gett honom en son som denna dag sitter på hans tron.
Sedan vaknade Salomo och insåg att det var en dröm. Och när han kom till Jerusalem trädde han fram inför Herrens förbundsark och frambar brännoffer och fredsoffer. Han höll också en festmåltid för alla sina tjänare.
Så hände det att på tredje dagen efter att jag fött mitt barn födde också hon ett barn. Vi var tillsammans och ingen annan var hos oss i huset, det var bara vi två.
När jag steg upp på morgonen för att amma min son upptäckte jag att han var död. Men när jag under morgonen undersökte närmare insåg jag att det inte var min son som jag hade fött.”
Då sa den andra kvinnan: ”Nej, min son lever och din son är död!” Men den första svarade: ”Nej, din son är död och min son lever!” Så höll de på inför kungen.
Det levande barnets mor vars känslor för sonen flammade, sa då till kungen: ”Åh, min herre, ge henne det levande barnet, döda det inte!” Men den andra sa: ”Det ska varken vara mitt eller ditt. Dela det i två!”
När hela Israel fick höra om domen som kungen hade fällt fick de djupaste respekt för kungen. För de såg att Guds visdom var i honom till att skipa rättvisa.