Sedan lät han meddela kung Joshafat i Juda: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du följa mig och gå ut i krig mot Moab?” Han svarade: ”Jag går med. Jag är som du, mitt folk är ditt folk, mina hästar är dina hästar!”
Så marscherade de ut, kungarna i Israel, Juda och Edom. De vandrade omkring i sju dagar, men sedan tog vattnet slut för armén och djuren de hade med sig.
Men Joshafat sa: ”Finns ingen Herrens profet här som vi kan rådfråga Herren genom?” En av tjänarna till Israels kung svarade: ”Elisha, Shafats son, som brukade hälla vatten över Elias händer, finns här.”
Men Elisha sa till Israels kung: ”Vad har jag med dig att göra? Gå till din fars och din mors profeter!” Israels kung svarade honom: ”Nej, Herren har förenat oss tre kungar för att lämna oss i Moabs våld!”
Då sa Elisha: ”Så sant härskarornas Herre lever, han som jag står inför: om det inte vore för närvaron av kung Joshafat av Juda så skulle jag varken bry mig om eller ens notera dig.
för så säger Herren: Ni ska varken märka av vind eller regn, men dalen ska fyllas med vatten så att ni och er boskap och era andra djur får att dricka.
Angrip alla befästa städer och alla betydande städer. Hugg ner alla fruktbara träd. Täpp igen alla vattenkällor. Förstör all bördig åkermark med sten.”
Men när de kom till Israels läger ryckte israeliterna fram och slog moabiterna, som tog till flykten. Och Israel avancerade in i landet och besegrade moabiterna.
De förstörde städerna. De kastade alla en sten på all bördig åkermark tills den var övertäckt. De täppte igen alla vattenkällor. De högg ner alla fruktbara träd. Bara Kir-Haresets stenmur stod kvar, men slungkastarna omringade staden och besköt den.
När Moabs kung insåg att striden var honom övermäktig, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men förgäves.
Då tog han sin förstfödde son som skulle bli kung efter honom, och offrade sonen som brännoffer på muren. Och vreden blev stark mot Israel. Så de drog sig tillbaka och återvände till sitt land igen.