Så David sa till Joab och till krigsfolkets befälhavare: ”Gå och räkna Israel från Beer-Sheba till Dan. Ge mig besked så att jag får veta deras antal.”
Joab svarade: ”Må Herren föröka sitt krigsfolk hundrafalt! Min herre och kung, är de inte alla min herres tjänare? Så varför vill min herre göra detta? Varför dra skuld över Israel?”
Antingen svält i tre år. Eller tre månaders förödelse av dina fiender utan att undkomma deras svärd. Eller Herrens svärd med pest i landet under tre dagar medan Herrens ängel fördärvar i hela Israel. Bestäm vilket svar jag ska ge honom som sänt mig.”
Gud sände en ängel mot Jerusalem för att fördärva det. Men när Herren såg ängeln fördärva sörjde han över ofärden. Han sa till ängeln som fördärvade: ”Stopp! Dra tillbaka din hand.” Herrens ängel stod då vid jebusiten Ornans tröskplats.
David lyfte blicken och såg Herrens ängel stå mellan himmel och jord med draget svärd i handen. Det var riktat mot Jerusalem. Då föll han och de äldste, klädda i säcktyg, ner på sina ansikten.
David sa till Gud: ”Det var ju jag som befallde att folket skulle räknas. Det är jag som syndat och handlat ont. Men vad har dessa får gjort? Jahve min Gud, låt din hand drabba mig och min fars hus. Men låt inte plåga drabba ditt folk!”
David sa till Ornan: ”Ge mig tröskplatsen. Jag vill där bygga ett altare åt Herren. Låt mig få den mot full betalning, så att plågan upphör bland folket.”
Då svarade Ornan: ”Ta den! Min herre kungen får göra vad han tycker är bäst. Här är oxar till brännoffer, tröskvagnar till ved och vete till matoffer. Jag ger dig allt.”
Men kung David svarade Ornan: ”Nej, jag vill köpa det mot full betalning. Jag vill inte frambära åt Herren det som är ditt och offra brännoffer utan kostnad.”
Och David byggde där ett altare åt Herren och frambar brännoffer och fredsoffer. Han ropade till Herren, som svarade honom med eld från himlen på brännofferaltaret.