Esra låg framför Guds hus och bad och bekände under tårar. Samtidigt samlades en väldig skara av Israels folk omkring honom, män, kvinnor och barn. Och alla storgrät.
Shekanja, Jehiels son, en elamit, sa till Esra: ”Vi har varit otrogna mot vår Gud genom att ta oss främmande kvinnor från folken här i landet. Men trots det finns det ännu hopp för Israel.
Låt oss nu sluta ett förbund med vår Gud att sända iväg alla dessa kvinnor och deras barn. Detta enligt rådet från min herre och dem som fruktar vår Guds bud. Låt oss följa lagen.
Esra gav sig sedan iväg från platsen framför Guds hus och gick in i Johanans, Eljashibs sons, tempelkammare. Han kom dit, och han varken åt eller drack eftersom han sörjde över de hemkomnas otrohet.
Enligt ledarnas och de äldstes beslut skulle alla som inte kom inom tre dagar få all sin egendom förverkad och själv uteslutas ur de hemkomnas församling.
Då samlades alla män från Juda och Benjamin i Jerusalem på den tredje dagen, det är den tjugonde dagen i nionde månaden. Hela folket slog sig ner på platsen framför Guds hus. De darrade för sakens skull och för att det ösregnade.
Men det är mycket folk här, och nu är det regntid och vi klarar inte av att stå här ute. Inte heller kan ärendet behandlas på en dag eller två, för vi är många som syndat i detta.
Låt därför våra ledare företräda hela folket. Och låt alla i våra städer som tagit sig främmande kvinnor infinna sig på bestämda tider med de äldste och domarna i varje stad. Vi gör så tills vår Guds vrede som brinner på grund av detta har blidkats över oss.
Men fångenskapens söner gjorde som det var sagt. Prästen Esra utsåg huvudmän för familjerna, alla namngivna. På första dagen i tionde månaden satte de sig för att undersöka saken.