Vi är av samma kött och blod som våra bröder, och det är ingen skillnad på våra och deras söner. Ändå må vi tvinga våra söner, samt döttrar, till slaveri. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa. Och våra åkrar och vingårdar tillhör andra.”
Efter att noga övervägt så tillrättavisade jag stormännen och styresmännen. Jag sa till dem: ”Ni ockrar mot era bröder!” Därefter kallade jag till stormöte mot dem,
och sa: ”Vi har så långt vi kunnat köpt ut våra judiska bröder som var sålda till andra folk. Ska nu ni sälja era bröder så att vi måste köpa dem tillbaka?” De teg och blev svarslösa.
De svarade: ”Vi ska återlämna det och inte utkräva något av dem. Vi ska göra som du sagt.” Så jag kallade till mig prästerna och lät dem svära på att de skulle göra som de lovat.
Jag skakade också ur mantelvecket och sa: ”Var och en som inte håller sitt löfte må Gud skaka bort från hans hem och allt han äger. Ja, han må bli utskakad och utblottad.” Hela församlingen sa: ”Amen!” och prisade Herren. Och folket gjorde som de hade lovat.
Från den dag då jag utsågs till deras ståthållare i Juda - från kung Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra, tolv år - avstod jag och mina bröder från den mat som en ståthållare har rätt till.
De som var ståthållare före mig hade lagt bördor på folket. De hade tagit mat och vin av dem samt drygt 400 gram silver. Även deras tjänare uppvisade härskarfasoner mot folket. Men så gjorde inte jag eftersom jag fruktade Gud.
Varje dag stod jag för en oxe, sex utvalda får, fåglar, och var tionde dag olika sorters vin i mängd. Likväl begärde jag ej det underhåll som ståthållaren hade rätt till, för arbetet tyngde ju folket så hårt.