Den tredje dagen klädde sig Ester i sin drottningskrud. Hon ställde sig på kungapalatsets inre borggård, framför palatsbyggnaden. Kungen satt på sin tron i kungapalatset, mitt emot palatsets ingång.
När kungen såg drottning Ester stå på borggården fann hon nåd för hans ögon. Kungen räckte ut guldspiran i sin hand mot Ester, som då gick fram och rörde vid spetsen av spiran.
Om jag funnit nåd för kungens ögon och det behagar kungen att bevilja min önskan och uppfylla min begäran, så må kungen och Haman komma till festmåltiden som jag ska hålla för dem. Då ska jag i morgon svara på kungens fråga.”
Den dagen gick Haman därifrån lycklig och hjärteglad. Men när han vid kungens port såg Mordokaj, som varken reste sig eller fruktade för honom, blev Haman rasande på Mordokaj.
Haman skröt för dem om sin rikedoms överflöd, om alla sina söner och om hur kungen på alla sätt hade upphöjt och gynnat honom över de andra furstarna och tjänarna.
Haman fortsatte: ”Inte nog med det, drottning Ester lät bara mig följa med kungen till festmåltiden som hon höll. Även i morgon är jag bjuden till henne tillsammans med kungen.
Då föreslog hans hustru Zeresh och alla hans vänner: ”Gör en tjugofem meter hög påle. Be sedan kungen i morgon bitti att Mordokaj hängs upp på den! Sedan kan du glad gå med kungen till festmåltiden.” Haman gillade förslaget och lät resa pålen.