Kungens befallning och påbud skulle verkställas den trettonde dagen i tolfte månaden, månaden adar. Den dagen hade judarnas fiender hoppats få makt över dem. Men det blev tvärtom. Det blev judarna som fick makt över alla som hatade dem.
Judarna samlades i sina städer i alla kung Ahasveros provinser för att angripa dem som ville deras ofärd. Ingen kunde stå emot dem eftersom fruktan för dem hade fallit över alla folk.
Och kungen sa till drottning Ester: ”I Susas borg har judarna dödat och haft ihjäl 500 män och därtill Hamans tio söner. Vad har de då inte gjort i kungens andra provinser? Säg vad du önskar, det ska beviljas. Säg åter din begäran, den ska uppfyllas.”
Ester svarade: ”Om det behagar kungen, tillåt då judarna i Susa att även i morgon handla efter påbudet som gäller i dag. Och låt Hamans tio söner hängas upp på pålen.”
Även de andra judarna i kungens provinser samlades för att försvara sina liv och få vara ifred för sina fiender. De dödade 75000 personer som hatade dem. Men de avstod från att plundra.
Därför firar landsbygdens judar ute i byarna den fjortonde dagen i månaden adar som en glädjens fest- och högtidsdag. Då sänder de matgåvor till varandra.
För det var på dessa dagar judarna fick ro för sina fiender och den månad då deras sorg vändes till glädje, och klagan till fest. Det skulle vara glädjefyllda festdagar. Och de skulle sända matgåvor till varandra samt skänka gåvor till de fattiga.
Agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars fiende, hade nämligen planerat att utplåna judarna. Han hade kastat pur, det är lott, för att krossa och utplåna dem.
Men saken kom upp inför kungen. Då befallde han genom en skrivelse att den onda plan som Haman tänkt ut mot judarna skulle vända tillbaka över hans eget huvud. Och Haman och hans söner hängdes upp på pålen.
antog och fastställde judarna en bestående sed för sig själva och sina efterkommande och för alla som anslöt sig till dem, att de årligen skulle fira dessa båda dagar på bestämd tid och på föreskrivet sätt.
Dessa dagar skulle minnas och firas i varje generation, i varje familj, provins och stad. Purimdagarna skulle vara bestående bland judarna och aldrig bortglömmas av deras efterkommande.
Detta för att de skulle stadfästa dessa purimdagar på bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade fastställt för dem, för sig själva och sina efterkommande. Han skrev även om fastor och klagorop.