|
| 1 |
|
| Jag avskyr mitt liv! Jag vill ge utlopp för min klagan, ge ord åt min själs bitterhet. |
|
| 2 |
|
| Jag säger till Gud: Fördöm mig inte! Säg mig varför du anklagar mig. |
|
| 3 |
|
| Tycker du om att förtrycka och förkasta dina händers verk medan du skiner över de ondas planer? |
|
| 4 |
|
| Har du människoögon? Ser du så som människor ser? |
|
| 5 |
|
| Är dina dagar som en människas, dina år som en mans? |
|
| 6 |
|
| Du letar ju efter min skuld och söker efter min synd, |
|
| 7 |
|
| fastän du vet om min oskuld. Ingen kan rädda ur din hand. |
|
| 8 |
|
| Dina händer har format och gjort mig. Men varje del av mig fördärvar du! |
|
| 9 |
|
| Tänk på hur du formade mig som lera. Ska du nu låta mig bli stoft igen! |
|
| 10 |
|
| Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost. |
|
| 11 |
|
| Du klädde mig med hud och kött, vävde mig samman med ben och senor. |
|
| 12 |
|
| Du gav mig liv och kärlek, i din omsorg bevarade du min ande. |
|
| 13 |
|
| Men du dolde detta i ditt hjärta, jag vet att du tänkte så här: |
|
| 14 |
|
| att om jag syndade skulle du vakta på mig och inte fria mig från skuld. |
|
| 15 |
|
| Det blir hemskt för mig om jag är ond! Och är jag rättfärdig kan jag ändå inte gå med högburet huvud, för jag är fylld av vanära. Se mitt lidande! |
|
| 16 |
|
| Och upphöjde jag mig skulle du jaga mig som ett lejon och visa din mirakulösa makt på mig. |
|
| 17 |
|
| Du för fram nya vittnen mot mig. Du ökar din vrede mot mig. Du sänder olika härar mot mig. |
|
| 18 |
|
| Varför tog du ut mig från moderlivet? Jag borde ha fått dö innan någon såg mig! |
|
| 19 |
|
| Jag önskar att jag aldrig blivit till, utan burits från moderlivet till graven! |
|
| 20 |
|
| Är inte mina dagar få? Så sluta, lämna mig i fred! Ge mig lite uppmuntran |
|
| 21 |
|
| innan jag går bort till mörkrets och dödsskuggans land för att aldrig återvända, |
|
| 22 |
|
| till ett helt nattsvart land, till dödsskugga och oordning där ljuset är som mörkret. |
|
|
|
|