|
| 1 |
|
| Då svarade Job: |
|
| 2 |
|
| Jag har hört tillräckligt av det där! Ni är alla usla tröstare. |
|
| 3 |
|
| Är det ingen ände på dina tomma ord? Vad upprör dig så att du måste svara? |
|
| 4 |
|
| Jag kunde också tala som ni om ni vore i mitt ställe. Jag kunde svamla ihop något och skaka huvudet mot er. |
|
| 5 |
|
| Men istället skulle jag tala uppmuntrande till er, och med läpparnas tröst skänka lindring. |
|
| 6 |
|
| Talar jag, lindras inte mitt lidande. Tiger jag, skulle det då lämna mig? |
|
| 7 |
|
| Men nu har Gud utmattat mig. Du har ödelagt hela mitt husfolk. |
|
| 8 |
|
| Att du skrumpnat mig har blivit mitt vittnesbörd. Min tärda kropp står upp och vittnar mot mig. |
|
| 9 |
|
| Han sliter sönder mig i vrede och hatar mig. Han skär tänder mot mig. Min motståndare stirrar vasst på mig. |
|
| 10 |
|
| De gapar mot mig och ger mig hånfulla örfilar. De går alla emot mig i flock. |
|
| 11 |
|
| Gud utlämnar mig åt råskinn, kastar mig i de ondas händer. |
|
| 12 |
|
| Jag levde i trygghet när Gud krossade mig. Han grep mig i nacken och slog mig i bitar. Han gjorde mig till sin måltavla. |
|
| 13 |
|
| Hans skyttar omringar mig. Utan nåd genomborrar han mina njurar och öser ut min galla på marken. |
|
| 14 |
|
| Genom ständiga slag bryter han ner mitt försvar. Han stormar mot mig som en krigare. |
|
| 15 |
|
| Jag har sytt säcktyg över min hud och begravt min styrka i stoftet. |
|
| 16 |
|
| Mitt ansikte är rött av gråt och jag är helt svart om ögonen. |
|
| 17 |
|
| Ändå har jag inga våldsamma händer och min bön är ren. |
|
| 18 |
|
| Du jord, dölj inte mitt blod, låt mitt rop aldrig vila! |
|
| 19 |
|
| Jag har redan mitt vittne i himlen, min försvarare i höjden. |
|
| 20 |
|
| Min medlare är min vän, jag gråter inför Gud. |
|
| 21 |
|
| Min medlare skaffar rätt åt en man inför Gud, så som en människa försvarar sin nästa. |
|
| 22 |
|
| För om bara några år vandrar jag vägen utan återvändo. |
|
|
|
|