|
| 1 |
|
| Då svarade Job: |
|
| 2 |
|
| Hur länge ska ni tortera min själ och bryta ner mig med ord? |
|
| 3 |
|
| Tio gånger har ni förödmjukat mig och utan skam gått lös på mig. |
|
| 4 |
|
| Och har jag verkligen gått vilse då är blundern min ensak. |
|
| 5 |
|
| Om ni beter er överlägset mot mig och vänder min förnedring mot mig, |
|
| 6 |
|
| så vet att det är Gud som gjort mig orätt och spänt sitt nät omkring mig. |
|
| 7 |
|
| Jag skriker mot våldet utan att få svar, jag ropar men det finns ingen rättvisa. |
|
| 8 |
|
| Gud blockerar min väg så att jag inte når fram. Han lägger mörker över mina stigar. |
|
| 9 |
|
| Han har slitit av mig min värdighet och tagit kronan från mitt huvud. |
|
| 10 |
|
| Han bryter ner mig från alla sidor tills jag går bort. Han rycker upp mitt hopp med rötterna. |
|
| 11 |
|
| Hans vrede brinner mot mig. Han betraktar mig som sin fiende. |
|
| 12 |
|
| Hans trupper samlas och bygger en ramp mot mig. De slår läger runt mitt tält. |
|
| 13 |
|
| Han har skilt mina bröder från mig, mina bekanta är som främlingar. |
|
| 14 |
|
| Mina anhöriga har gett sig av, mina vänner har glömt mig. |
|
| 15 |
|
| Husfolk och tjänarinnor betraktar mig som en främling. Jag är en utlänning i deras ögon. |
|
| 16 |
|
| Jag kallar på min tjänare men får inget svar, jag måste vädja till honom. |
|
| 17 |
|
| Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag äcklar mina närmaste. |
|
| 18 |
|
| Även småpojkar föraktar mig. Reser jag på mig blir jag motsagd. |
|
| 19 |
|
| Alla mina nära vänner ogillar mig. Mina älskade vänder sig emot mig. |
|
| 20 |
|
| Jag är bara skinn och ben, bara tandköttet har jag kvar. |
|
| 21 |
|
| Var barmhärtiga och nådiga, ni mina vänner, för Guds näve har slagit mig. |
|
| 22 |
|
| Varför förföljer ni mig som Gud gör? Får ni aldrig nog av mitt kött? |
|
| 23 |
|
| Jag önskar mina ord skrevs ner och nedtecknades i en bokrulle |
|
| 24 |
|
| med järnstift och bly, samt ristades in i klippan för evigt! |
|
| 25 |
|
| Jag vet att min Återlösare lever. Till sist ska han träda fram över stoftet. |
|
| 26 |
|
| Efter att min hud förstörts och mitt kött är borta, ska jag få se Gud. |
|
| 27 |
|
| Jag ska själv få se honom, med egna ögon och inte som främling. Hela mitt inre längtar efter det. |
|
| 28 |
|
| Men ni talar om att förfölja mig! Ni finner roten till eländet hos mig. |
|
| 29 |
|
| Frukta svärdet! För vredens svärd straffar, så att ni förstår att det finns en dom. |
|
|
|
|