|
| 1 |
|
| Det som sker i tiden är ju inte dolt för den Allsmäktige, så varför får inte de som känner Gud se honom verka? |
|
| 2 |
|
| De flyttar gränsstenar, de rövar bort hjordar och vallar dem. |
|
| 3 |
|
| De driver iväg de faderlösas åsna, de tar änkans ko i pant. |
|
| 4 |
|
| De knuffar bort de utsatta från vägen, alla landets fattiga måste gömma sig. |
|
| 5 |
|
| Se, som vildåsnor i öknen går de fattiga till sin syssla och letar efter mat. Ödemarken ger dem föda åt sina små. |
|
| 6 |
|
| De samlar ax på åkrarna, de efterskördar på de ondas vingårdar. |
|
| 7 |
|
| Nakna ligger de om natten, inga kläder som skyddar mot kölden. |
|
| 8 |
|
| Genomvåta av skurar i bergen famnar de klippan i brist på skydd. |
|
| 9 |
|
| De rycker faderlösa från moderns bröst, den fattiges spädbarn tas i pant. |
|
| 10 |
|
| De måste gå omkring nakna. Oklädda och hungrande bär de på kärvar. |
|
| 11 |
|
| De pressar olja inom deras murar. De trampar vinpressen, och törstar. |
|
| 12 |
|
| Från staden hörs döendes stön, sårade själar ropar på hjälp. Men Gud anklagar ingen för orätt. |
|
| 13 |
|
| Andra trotsar ljuset. De känner inte ljusets vägar och håller sig inte på ljusets stigar. |
|
| 14 |
|
| Mördaren stiger upp vid gryningen och dödar fattiga och utsatta. Och om natten blir han en tjuv. |
|
| 15 |
|
| Horkarlen spanar efter skymningen. Han vill vara osedd av alla, så han beslöjar sitt ansikte. |
|
| 16 |
|
| De begår inbrott under kvällstid. De låser in sig under dagtid och vill ej veta av ljuset. |
|
| 17 |
|
| För dem är beckmörker som morgon, de är hemmastadda med mörkrets fasor. |
|
| 18 |
|
| De är skum på vattnet. Deras landegendom är under förbannelse, ingen beger sig till deras vingårdar. |
|
| 19 |
|
| Torka och hetta slukar smältvatten, helvetet slukar syndaren. |
|
| 20 |
|
| Moderlivet glömmer honom, maskar festar på honom, ingen minns honom. Orättfärdigheten knäcks som ett träd. |
|
| 21 |
|
| Han utnyttjade den ofruktsamma och barnlösa. Han hjälpte inte änkan. |
|
| 22 |
|
| Men Gud föser bort de starka genom sin makt. När Gud reser sig kan ingen vara säker på att få leva. |
|
| 23 |
|
| Han ger dem trygghet och ro, men hans ögon följer vad de tar sig för. |
|
| 24 |
|
| De är upphöjda för ett ögonblick, sedan är de borta. De klappar ihop och skördas som alla, de vissnar som axens toppar. |
|
| 25 |
|
| Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger? Vem kan göra mina ord om intet? |
|
|
|
|