|
| 1 |
|
| Job fortsatte sitt anförande: |
|
| 2 |
|
| Jag längtar efter de månader som flytt, dagarna då Gud vakade över mig, |
|
| 3 |
|
| då hans lampa sken över mitt huvud och jag gick genom mörkret i hans ljus, |
|
| 4 |
|
| då jag var i mina bästa år och Gud tog hand om mitt hus, |
|
| 5 |
|
| då den Allsmäktige ännu var med mig och mina pojkar omgav mig, |
|
| 6 |
|
| då mina fötter badade i grädde och bäckar av olja rann ur klippan för mig. |
|
| 7 |
|
| När jag gick till stadsporten och intog min plats på torget, |
|
| 8 |
|
| då drog sig de unga männen tillbaka när de såg mig, och de äldre männen reste sig upp. |
|
| 9 |
|
| Stormännen höll sig tysta, lade handen på munnen. |
|
| 10 |
|
| Furstarnas röst tystnade, tungan fastnade vid gommen. |
|
| 11 |
|
| De lyssnade, och prisade mig, de såg, och lovordade mig, |
|
| 12 |
|
| för jag räddade den fattige som ropade och den faderlöse som ingen hjälpte. |
|
| 13 |
|
| Den döende välsignade mig, änkan gjorde jag överlycklig. |
|
| 14 |
|
| Jag tog på mig rättfärdighet som dräkt. Rättvisan var min mantel och turban. |
|
| 15 |
|
| Jag var den blindes ögon och den lames fötter. |
|
| 16 |
|
| Jag var en far för de utsatta och tog mig an den okändes sak. |
|
| 17 |
|
| Jag krossade den ondes käkar och ryckte bytet från hans tänder. |
|
| 18 |
|
| Jag tänkte då: ”Jag ska dö i mitt eget bo, mina dagar blir talrika som sanden. |
|
| 19 |
|
| Mina rötter når till vattnet, nattens dagg vilar på mina grenar. |
|
| 20 |
|
| Min heder förnyas ständigt, och bågen i min hand får ny spänst.” |
|
| 21 |
|
| De lyssnade hoppfullt på mig. De tog emot råd under tystnad. |
|
| 22 |
|
| Ingen talade efter mig. Mina ord strilade över dem. |
|
| 23 |
|
| De väntade på mig som på regn, med munnen öppen som mot vårregn. |
|
| 24 |
|
| Log jag mot dem kunde de inte tro det. I ljuset från mitt ansikte var de aldrig nedslagna. |
|
| 25 |
|
| Jag valde väg åt dem och var deras huvud. Jag levde som en kung bland sina trupper. Jag var lik en som tröstar sörjande. |
|
|
|
|