|
| 1 |
|
| De som är yngre än jag skrattar nu åt mig. Deras fäder hade jag inte ens låtit vara med mina fårhundar. |
|
| 2 |
|
| Vilken hjälp har jag av deras händer? De har ju ingen energi. |
|
| 3 |
|
| Utmärglade av nöd och hunger strövar de nattetid omkring på torr mark i ogästvänlig ödebygd. |
|
| 4 |
|
| De plockar saltört bland snåren och äter ginströtter. |
|
| 5 |
|
| De drivs bort från gemenskapen. Folk skriker åt dem som vore de tjuvar. |
|
| 6 |
|
| De tvingas hålla till i rysliga raviner, i jordhålor och klippskrevor. |
|
| 7 |
|
| De skriar bland snåren och kryper ihop bland nässlor. |
|
| 8 |
|
| De är okända dårars avkomma, utslängda ur landet. |
|
| 9 |
|
| Nu har jag blivit deras nidvisa och någon man baktalar. |
|
| 10 |
|
| De avskyr och undviker mig. De tvekar inte att spotta mig i ansiktet. |
|
| 11 |
|
| Eftersom Gud lossat min bågsträng och plågar mig, så är de hämningslösa inför mig. |
|
| 12 |
|
| Höger om mig reser sig mobben. De sätter krokben för mig och banar väg för min olycka. |
|
| 13 |
|
| De hackar upp min stig och främjar mitt fördärv, och utan att någon bistår. |
|
| 14 |
|
| De avancerar som genom en bred bräsch och vältrar fram bland ruinerna. |
|
| 15 |
|
| Terror väller över mig. De jagar iväg min värdighet som vinden. Min räddning far förbi som ett moln. |
|
| 16 |
|
| Jag är så in i själen förtvivlad, plågans dagar har greppat mig. |
|
| 17 |
|
| Natten borrar i mina ben, min gnagande värk tar ingen rast. |
|
| 18 |
|
| Gud tar tag i min mantel med stor kraft och greppar mig i kragen. |
|
| 19 |
|
| Han vräker mig i dyn och jag blir som stoft och aska. |
|
| 20 |
|
| Jag ropar till dig, men du svarar ej. Jag står upp, men du bara ser på mig. |
|
| 21 |
|
| Du har blivit så hjärtlös mot mig, med all din kraft angriper du mig. |
|
| 22 |
|
| Du lyfter mig upp till vinden och låter mig rida på den och slungar mig omkring i stormen. |
|
| 23 |
|
| Jag vet att du för mig till döden, till boplatsen för allt levande. |
|
| 24 |
|
| Men sträcker man inte ut handen mitt bland ruinerna? Ropar man inte efter hjälp i katastrofen? |
|
| 25 |
|
| Grät jag inte över den som hade tunga dagar? Led inte min själ för den utsatte? |
|
| 26 |
|
| Men när jag hoppades på det goda kom det onda, när jag väntade på ljus kom mörker. |
|
| 27 |
|
| Jag är helt utom mig och får ingen ro. Jag ansätts av plågodagar. |
|
| 28 |
|
| Jag går mörk omkring, men inte av solen. Jag står i församlingen och ropar på hjälp. |
|
| 29 |
|
| Jag är schakalers broder och strutsens vän. |
|
| 30 |
|
| Min hud svartnar och flagar, mina ben brinner av feber. |
|
| 31 |
|
| Mitt harpospel går bara i moll, mitt flöjtspel hörs med dem som gråter. |
|
|
|
|