|
| 1 |
|
| Ingen är så vildsint som Leviatan när han är uppretad. Så vem sätter sig då upp mot mig? |
|
| 2 |
|
| Vem har gett mig något som jag måste betala igen? Allt under himlen tillhör mig. |
|
| 3 |
|
| Jag tiger inte om Leviatans lemmar, eller om hans styrka och aktningsvärda gestalt. |
|
| 4 |
|
| Vem rycker av honom hans dräkt? Vem närmar sig honom med betsel? |
|
| 5 |
|
| Vem kan öppna gapets dörrar, som omges av fasansfulla tänder? |
|
| 6 |
|
| Han bär stolt sina rader av sköldar, som är sammanfogade som med sigill. |
|
| 7 |
|
| De sluter tätt mot varandra, så att ingen luft tränger in emellan. |
|
| 8 |
|
| De är fästa mot varandra, de sitter ihop och kan ej åtskiljas. |
|
| 9 |
|
| Hans fnysningar blixtrar av ljus, hans ögon strålar som gryningen. |
|
| 10 |
|
| Hans gap sprutar flammor, eldgnistor bryter fram. |
|
| 11 |
|
| Hans näsborrar bolmar av rök som från en kokande gryta på elden. |
|
| 12 |
|
| Hans andedräkt antänder kol, lågor slår ut från gapet. |
|
| 13 |
|
| Hans nacke är hem för styrka. Framför honom dansar kuslighet. |
|
| 14 |
|
| Hans hudveck är fasta, de sitter hårt och orubbligt. |
|
| 15 |
|
| Hans hjärta är fast som sten, som den nedersta kvarnstenen. |
|
| 16 |
|
| När Leviatan reser sig bävar hjältar, i sin förfäran är de utom sig själva. |
|
| 17 |
|
| Angriparens svärd har ingen effekt, inte heller spjut, pil eller lans. |
|
| 18 |
|
| Han aktar järn som strå, koppar som murket trä. |
|
| 19 |
|
| Bågpilar jagar inte iväg honom, slungstenar är för honom som halm. |
|
| 20 |
|
| Klubban aktar han som halm, han skrattar åt rasslet av spjut. |
|
| 21 |
|
| Hans buk är som skarpa lerskärvor, han spårar dyn som en trösksläde. |
|
| 22 |
|
| Han får djupet att koka som en gryta, han skummar havet som när salva kokas. |
|
| 23 |
|
| Bakom honom ett skimrande stråk, som om djupet fått silverhår. |
|
| 24 |
|
| Leviatan är unik på jorden. Han är skapad utan fruktan. |
|
| 25 |
|
| Han ser på allt som är högt. Han är kung över alla stolta. |
|
|
|
|