|
| 1 |
|
| Är inte människans jordeliv kamp och strid? Är inte hennes dagar som daglönarens? |
|
| 2 |
|
| Människan är lik en slav som flämtar efter skugga, lik en daglönare som väntar på lön. |
|
| 3 |
|
| Jag har tilldelats månader av tomhet och nätter av elände. |
|
| 4 |
|
| Så snart jag lagt mig frågar jag: ”När ska natten ta slut så jag får stiga upp?” Jag är orolig och rastlös till morgonen. |
|
| 5 |
|
| Kroppen täcks av maskar och sårskorpor. Huden spricker och varas. |
|
| 6 |
|
| Mina dagar löper snabbare än skottspolen, de försvinner utan hopp. |
|
| 7 |
|
| Betänk att mitt liv är ett andetag, aldrig mer får jag se det goda. |
|
| 8 |
|
| Det öga som ser mig ska inte mer iaktta mig. Din blick ska söka mig, men jag är borta. |
|
| 9 |
|
| Som molnet upplöses och försvinner, så kommer inte den åter upp som farit ner i dödsriket. |
|
| 10 |
|
| Han återvänder aldrig till sitt hus, hans plats känner honom inte mer. |
|
| 11 |
|
| Därför vill jag inte hålla mig tyst. Jag vill tala i min andes ångest, klaga i min själs bitterhet. |
|
| 12 |
|
| Är jag ett hav eller ett sjöodjur eftersom du låter bevaka mig? |
|
| 13 |
|
| När jag säger att min säng ska trösta och lugna mig, |
|
| 14 |
|
| då skrämmer du mig med drömmar och terroriserar mig med syner. |
|
| 15 |
|
| Hellre stryps jag och dör än förblir ett benrangel. |
|
| 16 |
|
| Jag föraktar mitt liv. Jag vill inte leva för alltid. Låt mig vara! Mina dagar är blott en vindpust. |
|
| 17 |
|
| Vad är en människa, att du tänker så högt om henne och tar henne till ditt hjärta? |
|
| 18 |
|
| Du besöker henne varje morgon och prövar henne hela tiden. |
|
| 19 |
|
| Varför tar du inte blicken ifrån mig och ger mig tid att svälja? |
|
| 20 |
|
| Har jag syndat, vad gör det dig, du mänsklighetens bevakare? Varför gör du mig till din måltavla? Har jag blivit en börda för dig? |
|
| 21 |
|
| Varför förlåter du inte min synd och avlägsnar min skuld? Snart ligger jag i stoftet. Du ska ivrigt leta efter mig, men jag är borta. |
|
|
|
|