|
| 1 |
|
| Job sade: |
|
| 2 |
|
| Jag vet förvisso hur det är: En människa kan inte få rätt mot Gud. |
|
| 3 |
|
| Om han behagar föra talan mot henne kan hon inte svara ens en gång på tusen. |
|
| 4 |
|
| Ingen, hur klok och stark han än var, har oskadd kunnat trotsa honom, |
|
| 5 |
|
| han som flyttar berg innan de vet vad som sker och vräker dem över ända i sin vrede, |
|
| 6 |
|
| han som skakar jorden så att den rubbas och dess pelare svajar, |
|
| 7 |
|
| han som kan förbjuda solen att gå upp och kan låsa inne stjärnorna, |
|
| 8 |
|
| han som ensam har spänt upp himlen och betvingat Havet, |
|
| 9 |
|
| han som har gjort Stora Björn och Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder. |
|
| 10 |
|
| Han gör större ting än någon kan fatta, fler under än någon kan räkna. |
|
| 11 |
|
| Han kan korsa min väg utan att jag ser honom, gå förbi mig utan att jag märker det. |
|
| 12 |
|
| När han griper sitt byte, vem kan hindra honom, vem kan säga: »Vad gör du?« |
|
| 13 |
|
| Gud lägger inte band på sin vrede, för honom hukar Rahavs anhang. |
|
| 14 |
|
| Hur skulle då jag våga svara honom, finna ord att bemöta honom med? |
|
| 15 |
|
| Även om jag har rätt kan jag inte svara, jag måste tigga min motpart om nåd. |
|
| 16 |
|
| Även om han skulle svara när jag ropar tror jag inte att han skulle lyssna på mig. |
|
| 17 |
|
| Han krossar mig med sin storm och ger mig utan orsak slag på slag. |
|
| 18 |
|
| Han låter mig inte dra efter andan men mättar mig med bitter plåga. |
|
| 19 |
|
| Gäller det makt är han starkast, gäller det rätt — vem ställer honom till svars? |
|
| 20 |
|
| Även om jag har rätt dömer mig min egen mun, är jag oskyldig fäller den mig. |
|
| 21 |
|
| Jag är oskyldig! Men mitt liv är meningslöst, jag vill inte leva mer. |
|
| 22 |
|
| Allt gör detsamma, därför säger jag: Oskyldig och skyldig, han förgör dem båda. |
|
| 23 |
|
| När olyckan plötsligt dödar hånler han åt de oskyldigas undergång. |
|
| 24 |
|
| Världen är utlämnad åt en brottsling, han gör dess domare blinda. Vem om inte han? |
|
| 25 |
|
| Snabbare än löparen har mina dagar ilat, de har flytt och såg ingen glädje. |
|
| 26 |
|
| De for bort likt vassbåtar, snabbt som örnen när den störtar mot bytet. |
|
| 27 |
|
| Om jag tänkte: »Nu glömmer jag min sorg, jag ändrar uppsyn och ser glad ut«, |
|
| 28 |
|
| skulle jag ändå frukta allt jag måste lida. Jag vet att du aldrig frikänner mig. |
|
| 29 |
|
| När jag ändå förklaras skyldig, vad tjänar det till att jag anstränger mig? |
|
| 30 |
|
| Om jag också tvättar mig med snö, skrubbar mina händer i lut, |
|
| 31 |
|
| doppar du mig i dyn, så att mina kläder vämjes vid mig. |
|
| 32 |
|
| Inte kan en människa som jag svara honom, så att vi båda kunde mötas i rätten. |
|
| 33 |
|
| Om ändå en medlare fanns mellan oss, som vi båda måste böja oss för! |
|
| 34 |
|
| Om han ändå slutade slå mig, så att skräcken för honom släppte, |
|
| 35 |
|
| då skulle jag tala utan att frukta honom. Nu kan jag det inte. |
|
|
|
|