|
| 1 |
|
| En psalm av David. För körledaren. Min lovsångs Gud, var inte tyst. |
|
| 2 |
|
| För de öppnar sitt onda och falska gap mot mig, de talar med lögnens tunga till mig, |
|
| 3 |
|
| de omger mig med hatfulla ord, de angriper mig utan orsak, |
|
| 4 |
|
| de besvarar min kärlek med anklagelser. Men jag ber. |
|
| 5 |
|
| De lönar gott med ont, min kärlek med hat. |
|
| 6 |
|
| Utse en ond att bemöta honom, låt Satan träda fram intill honom. |
|
| 7 |
|
| Låt utslaget bli skyldig när han döms, låt hans bön räknas som synd. |
|
| 8 |
|
| Låt hans dagar bli få, låt hans ämbete tas av en annan. |
|
| 9 |
|
| Låt hans söner bli faderlösa, hans hustru bli änka. |
|
| 10 |
|
| Låt hans söner stryka omkring tiggande, sökande mat fjärran från sina ödelagda hem. |
|
| 11 |
|
| Låt långivaren beröva honom allt, låt främlingar plundra hans egendom. |
|
| 12 |
|
| Låt ingen visa honom godhet, ingen bry sig om hans faderlösa barn. |
|
| 13 |
|
| Låt hans ättlingar utrotas, deras namn utraderas i nästa släktled. |
|
| 14 |
|
| Må Herren minnas hans fäders synder, må inte hans mors synder utplånas, |
|
| 15 |
|
| må deras synder alltid förbli inför Herren. Må han utradera minnet av dem från jorden. |
|
| 16 |
|
| För det föll honom aldrig in att visa godhet. Han förföljde de utsatta och nödlidande och de förkrossade, för att döda dem. |
|
| 17 |
|
| Han älskade att förbanna, så den drabbade honom själv. Han ville inte välsigna, så den var honom fjärran. |
|
| 18 |
|
| Han iklädde sig förbannelse som dräkt. Och den trängde in i honom som vatten och in i hans ben som olja. |
|
| 19 |
|
| Låt den omsluta honom som en mantel, som ett bälte han alltid bär. |
|
| 20 |
|
| Så ska Herren straffa mina anklagare, dem som talar illa om mig. |
|
| 21 |
|
| Men du, Jahve min Herre, ta dig an mig för ditt namns skull, rädda mig, för din nåd är god. |
|
| 22 |
|
| För jag är drabbad och hjälplös, mitt hjärta blöder. |
|
| 23 |
|
| Jag försvinner som en flyktig skugga, jag skakas bort som en gräshoppa. |
|
| 24 |
|
| Mina knän sviker mig av fasta, jag är bara skinn och ben. |
|
| 25 |
|
| Jag har blivit ett skämtobjekt för dem, de ser mig och skakar på huvudet. |
|
| 26 |
|
| Jahve min Gud, hjälp mig, fräls mig efter din trogna kärlek. |
|
| 27 |
|
| Låt dem förstå att det är din hand, att det är du, Herre, som verkar. |
|
| 28 |
|
| De förbannar, men du välsignar. De angriper mig, men ska förödmjukas. Och din tjänare ska glädjas. |
|
| 29 |
|
| Mina anklagare ska iklädas vanära, täckas med förödmjukelse som en kappa. |
|
| 30 |
|
| Jag tackar ivrigt Herren, jag prisar honom i den stora skaran. |
|
| 31 |
|
| För han står på den nödlidandes högra sida och frälser honom från dem som fördömer. |
|
|
|
|