När hon inte kunde gömma honom längre tog hon en papyruskorg och strök på beck och tjära. Hon lade barnet däri och satte korgen i vassen vid Nilens strand.
Då kom faraos dotter ner till floden för att bada medan hennes tjänsteflickor vandrade längs floden. Hon fick se korgen i vassen och sände dit sin slavinna för att hämta den.
Pojken växte upp och hon gick till faraos dotter med honom, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, ”för jag drog honom upp ur vattnet”, sa hon.
En dag när Mose hade blivit vuxen gick han ut till sina landsmän och såg på deras slavarbete. Han såg en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans egna landsmän.
Han svarade: ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?” Mose blev rädd och tänkte: ”Det har alltså blivit känt!”
En lång tid därefter dog kungen av Egypten. Israels söner suckade över sitt slaveri. De ropade, och deras rop om räddning från slaveriet steg upp till Gud.