Om Egypten. Mot den egyptiske kungen farao Nekos här, som stod vid floden Eufrat, vid Karkemish, och som besegrades av den babyloniske kungen Nebukadnessar under Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår i Juda.
Vad är det jag ser? De grips av skräck, de viker tillbaka. Deras hjältar är slagna. De tar till flykten, ser sig inte om. Skräck från alla håll, säger Herren.
Egypten stiger likt Nilen, likt strömmar av brusande vatten. Han tänker: Jag skall stiga, jag skall översvämma jorden, förgöra städerna och alla som bor i dem.
Den dagen skall vara en hämndens dag, då Herren Gud Sebaot tar hämnd på sina fiender. Då skall svärdet frossa, släcka sin törst med deras blod, ty Herren Gud Sebaot ställer till ett slaktoffer i landet i norr, vid Eufrat.
Den lejda hopen vacklade och föll, och de ropade till varandra: »Kom, låt oss vända tillbaka till vårt folk och det land där vi föddes, undan det härjande svärdet!«
Herren Sebaot, Israels Gud, säger: Jag straffar Amon från No och farao och Egypten, dess gudar och kungar, både farao och dem som satt sin lit till honom.
Jag utlämnar dem åt deras dödsfiender, åt den babyloniske kungen Nebukadnessar och hans män. Men därefter skall landet åter vara bebott som i forna dagar, säger Herren.
Var inte rädd, du min tjänare Jakob, var inte förskräckt, du Israel. Jag skall rädda dig ur fjärran land, dina barn ur det land där de är fångna. Jakob skall åter leva trygg, ingen skall hota honom.
Var inte rädd, du min tjänare Jakob, säger Herren, ty jag är med dig. Jag skall förgöra alla de folk till vilka jag har fördrivit dig. Men dig skall jag inte förgöra. Jag skall tukta dig, men rättvist, jag låter dig inte undgå straff.