|
| 1 |
|
| Guldet har mist sin glans, det rena guldet har förvandlats! Heliga ädelstenar ligger spridda i varje gathörn. |
|
| 2 |
|
| Sions värderade söner, värda sin vikt i guld, räknas nu som lerkärl, som en krukmakares verk. |
|
| 3 |
|
| Till och med schakaler låter ungarna dia vid sina bröst. Men dottern mitt folk har blivit hjärtlös, som strutsen i öknen. |
|
| 4 |
|
| Dibarnets tunga klibbar vid gommen av törst. Små barn tigger om bröd, men ingen ger dem något. |
|
| 5 |
|
| De som åt läckerheter är nu utblottade på gatorna. De som växte upp i purpur sprattlar nu i dyngan. |
|
| 6 |
|
| Dottern mitt folks skuld är större än synden i Sodom, som ödelades på ett ögonblick utan aktiv människohand. |
|
| 7 |
|
| Hennes prinsar var renare än snö, vitare än mjölk. Deras kroppar var rödare än korall, deras utseende som safir. |
|
| 8 |
|
| Nu är deras ansikten svartare än sot, de känns ej igen på gatan. Huden stramar på dem, torr som trä. |
|
| 9 |
|
| Bättre för dem som stupade för svärd än för dem som nu stupar av svält. De tynar bort, plågade helt igenom, berövade markens gröda. |
|
| 10 |
|
| Ömsinta mödrar kokade sina barn. De blev deras föda när dottern mitt folk tillintetgjordes. |
|
| 11 |
|
| Herren utgöt sin vrede. Han öste ut sin vredesglöd. I Sion tände han en eld som förtärde grundvalarna. |
|
| 12 |
|
| Jordens kungar och världens invånare kunde aldrig tro att en motståndare eller fiende kunde komma in genom Jerusalems portar. |
|
| 13 |
|
| Det hände för hennes profeters synder och för hennes prästers skuld. De spillde rättfärdigas blod inne i staden. |
|
| 14 |
|
| De irrar som blinda på gatan. De är fläckade av blod så att ingen kan röra deras kläder. |
|
| 15 |
|
| ”Försvinn! Oren!” ropas till dem. ”Försvinn, försvinn! Rör inte!” De flyr och irrar omkring. Hednafolken säger: ”Här får de inte hålla till.” |
|
| 16 |
|
| Herren själv har skingrat dem, han vill inte se dem längre. Prästerna får ingen respekt, de äldre får ingen uppskattning. |
|
| 17 |
|
| Våra ögon svek oss medan vi förgäves sökte efter hjälp. Vi spanade oavbrutet efter ett folk som ändå inte kunde rädda oss. |
|
| 18 |
|
| De bevakade våra steg så vi inte kunde gå på våra gator. Slutet var nära, våra dagar var räknade, ja, vårt slut hade kommit. |
|
| 19 |
|
| Våra förföljare var snabbare än himlens örnar. De jagade oss över bergen och låg på lur i öknen för oss. |
|
| 20 |
|
| Vår livsande, Herrens smorde, fångades i deras gropar. Det var om honom vi sa: ”I hans skugga ska vi leva bland folken.” |
|
| 21 |
|
| Skratta bara och jubla, dotter Edom, du som bor i landet Us. Men bägaren kommer även till dig, du ska bli berusad och ligga naken. |
|
| 22 |
|
| Ditt straff är fullbordat, dotter Sion. Han ska inte åter föra dig i exil. Men din skuld, dotter Edom, ska han straffa. Han ska avslöja dina synder. |
|
|
|
|