Då försökte furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i hans ämbetsutövning. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller någon brist. För Daniel var pålitlig. Det fanns varken försumlighet eller brist hos honom.
Rikets alla furstar, guvernörer, satraper, rådsherrar och ståthållare har kommit överens om att det bör antas en kunglig förordning. Ett påbud bör utfärdas, att den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen.
När Daniel fick veta att skrivelsen var signerad gick han till sitt hus. På övervåningen hade han fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Tre gånger om dagen föll han ner på sina knän och bad och tackade sin Gud, så som han alltid hade gjort.
De gick då till kungen och frågade honom om det kungliga påbudet: ”Har inte du signerat ett påbud om att den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen?” Kungen svarade: ”Korrekt! Och påbudet står fast i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag.”
När kungen hörde det blev han mycket illa till mods. Han avsåg att rädda Daniel. Ända till solnedgången försökte han komma på något sätt att rädda honom.
Då stormade männen in till kungen och sa: ”Konungen vet att det är Mediens och Persiens lag att de påbud och förordningar som kungen utfärdar inte kan återkallas.”
En sten hämtades som lades över gropens öppning. Kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill så att inget skulle kunna återkallas när det gällde Daniel.
När han närmade sig gropen ropade han på Daniel med vånda: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har din Gud, som du ständigt dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?”
Min Gud sände sin ängel och stängde lejonens gap så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför Gud. Inte heller har jag begått något brott mot dig, o konung.”
Då blev kungen överlycklig och befallde att Daniel skulle tas upp ur gropen. Så han togs upp och ingen skada kunde ses på honom, för han hade förtröstat på sin Gud.
Kungen gav order om att männen som hade anklagat Daniel skulle hämtas. De kastades i lejongropen med sina barn och hustrur. Innan de nått gropens botten överföll lejonen dem och krossade alla deras ben.
Jag påbjuder att överallt i mitt rike ska folket bäva och frukta för Daniels Gud. För han är den levande Guden som förblir för evigt. Hans rike går aldrig under, hans välde har inget slut.