Och de syndar alltmer. De gjuter åt sig silvergudar, avgudar efter eget huvud, allt gjort av hantverkare. Folk säger om dem: ”De som offrar är folk som kysser kalvar!”
Jag angriper dem som en björnhona berövad sina ungar. Jag river upp deras bröstkorg. Jag slukar dem där som en lejonhona, likt ett vilddjur som sliter dem i stycken.
Ska jag fria dem från Dödsrikets grepp? Ska jag återlösa dem från Döden? Död, var är dina plågor? Dödsrike, var är din udd? Medkänsla är dold för mina ögon.
Bäst han frodas bland sina bröder ska östanvinden, en Herrens vind, blåsa upp från öknen. Då torkar hans brunn och hans källa sinar. Han ska plundra alla dyrbarheter från skattkammaren.