Bjud Israels barnom, att de gifva Leviterna städer utaf sitt arfvegods, der de måga uti bo; dertill förstäder omkring städerna skolen I ock gifva Leviterna;
Så skolen I då mäta utanför staden, på den sidone österut, tutusend alnar; och på den sidone söderut, tutusend alnar; och på den sidone vesterut, tutusend alnar; och på den sidone norrut, tutusend alnar; att staden skall vara midt uti. Det skall vara deras förstäder.
Och ibland de städer, som I gifven Leviterna, skolen I gifva sex fristäder, att den som någon ihjälslår må fly derin; derutöfver skolen I ännu gifva dem två och fyratio städer;
Och skolen gifva dem mer af dem som mycket äga ibland Israels barn, och mindre af dem som mindre äga; hvar och en, efter hans arfvedel, den honom tillskift varder, skall gifva Leviterna städer.
Och skola sådane fristäder vara ibland eder, för blodhämnarens skull, att han icke skall dö, som dråpet gjorde, intilldess han hafver ståndit till rätta inför menighetene.
Eller slår honom af ovänskap med sine hand, så att han dör, så skall han döden dö, som honom slog; ty han är en mandråpare; blodhämnaren skall dräpa honom, när han råkar honom.
Och menigheten skall fria mandråparen ifrå blodhämnarens hand, och låta honom komma i fristaden igen, dit han flydder var; och der skall han blifva, tilldess öfverste Presten dör, den man med den helga oljone smort hafver.
Och skämmer icke landet, der I uti bon; ty den som blodssaker är, han skämmer landet; och landet kan icke försonadt varda för det blod, som der utgjutet varder, annars utan genom hans blod, som det utgjutit hafver.