Och efter fem dagar reste översteprästen Ananias ner med de äldste och en advokat, en viss Tertullus. Dessa framförde anklagelserna mot Paulus inför landshövdingen.
Att vi tack vare dig får leva i stor fred, och att genom din försorg, ädle Felix, värdefulla åtgärder har gjorts för detta folk, det erkänner vi alltid och överallt, med största tacksamhet.
När landshövdingen gav tecken åt Paulus att han skulle tala, svarade han: Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare för detta folk, försvarar jag min sak med desto större frimodighet.
Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med ’den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud. Jag tror på allt som är skrivet i lagen och profeterna,
om det inte skulle vara för detta enda uttalande som jag ropade ut då jag stod ibland dem: För de dödas uppståndelses skull står jag inför rätta här i dag.
Då Felix hörde detta, sköt han upp saken. Han visste mycket väl hur det förhöll sig med ’den vägen’ och sa: Då befälhavaren Lysias kommer hit ner vill jag undersöka er sak.
Och han befallde officeren att han skulle hålla Paulus i förvar och låta honom ha ro, och inte hindra någon av hans närmaste att tjäna eller besöka honom.
Men då han talade om rättfärdighet och självbehärskning och om den kommande domen, blev Felix förskräckt och sa: Gå din väg för denna gång! När jag får ett lämpligt tillfälle ska jag kalla på dig.
Men han hoppades också att Paulus skulle ge honom pengar för att han skulle släppa honom fri, varför han också ganska ofta kallade honom till sig och samtalade med honom.