Sedan det nu var beslutat att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade de Paulus och några andra fångar åt en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vaktstyrkan.
Och efter att vi hade gått ombord på ett skepp från Adramyttium, avseglade vi. Meningen var att segla längs efter Asiens kust. Aristarkus, en makedonier från Thessalonike, var med oss.
Och under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och vi kom med knapp nöd in emot Knidus. Och då vinden inte tillät oss att fortsätta, seglade vi i lä av Kreta vid Salmone.
Då hamnen var olämplig för vinterläge, rådde de flesta att man skulle lägga ut därifrån också, för att om möjligt försöka nå fram till Fenix, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst, och stanna där över vintern.
Då de hade dragit upp den, tog de till hjälpmedel och slog tåg om skeppet. Då de fruktade att de skulle driva upp på sandrevlarna i Syrten, firade de ner seglen och lät det driva.
Men efter att länge ha varit utan mat steg Paulus fram mitt ibland dem och sa: Män, ni borde sannerligen ha lyssnat till mig och inte avseglat från Kreta, så hade ni undvikit denna skada och förlust.
Då det började dagas, uppmanade Paulus dem alla att de skulle ta sig mat, och sa: Det är i dag fjorton dagar som ni har väntat och varit utan mat och inte ätit något.
Men de stötte på ett rev med djupt vatten på båda sidor och lät skeppet gå på grund. Fören körde fast och stod orubbligt kvar, men aktern bröts sönder av de kraftiga vågorna.