I de dagarna när domarna styrde blev det svält i landet. Då begav sig en man från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moab.
Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans söner Mahlon och Kiljon. Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moab och slog sig ner där.
Men Noomi sa till sina båda svärdöttrar: ”Återvänd till era mödrars hus igen! Må Herren visa er godhet, så som ni visat godhet mot de döda och mot mig.
Vänd tillbaka, mina döttrar. Gå! Jag är för gammal att gifta om mig. Och även om jag ännu såg hopp för mig, om jag redan i natt gav mig åt en man och därtill födde söner,
skulle ni då vänta tills de blev vuxna? Skulle ni avhålla er och leva utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, för Herrens hand har drabbat mig.”
Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, att återvända och inte följa dig. För dit du går vill jag gå, och där du bor vill jag bo. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud.
Rik reste jag härifrån, tomhänt förde Herren mig tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi? Herren har ju vittnat mot mig, den Allsmäktige har gjort mig illa.”