Elkana hette en man som bodde i Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.
Elkana gav sig varje år iväg från sin stad upp till Shilo för att tillbe och offra åt härskarornas Herre. Elis båda söner Hofni och Pinehas var där Herrens präster.
Hon gav ett löfte: ”Härskarornas Herre, se din tjänarinnas lidande. Kom ihåg mig och glöm inte din tjänarinna. Låt mig få en son. Då ska jag ge honom åt Herren alla hans livsdagar, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.”
De steg upp tidigt nästa morgon och tillbad inför Herren. Sedan återvände de hem till Rama. Elkana låg med sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne.
Men Hanna följde inte med utan sa till sin man: ”När pojken blivit avvand ska jag ta med honom och föra fram honom inför Herrens ansikte. Där ska han få stanna för alltid.”
Hennes man Elkana sa: ”Gör vad du finner bäst. Vänta tills du avvant honom. Må Herren uppfylla sitt ord.” Så hustrun blev kvar hemma och ammade sin son till dess han var avvand.
När hon hade avvant honom tog hon med sig den unge pojken dit upp. Hon tog också med sig tre tjurar, tjugo liter mjöl och ett kärl med vin, och förde honom till Herrens hus i Shilo.