David flydde från Najot i Rama. Han kom till Jonatan och frågade: ”Vad har jag gjort? Vad är min skuld? Hur har jag syndat inför din far eftersom han vill ta mitt liv?”
Jonatan svarade: ”Inte alls! Du ska inte dö. Min far gör aldrig något, vare sig stort eller smått, utan att berätta för mig. Så varför skulle han då dölja detta för mig? Aldrig!”
Men David försäkrade med ed: ”Din far vet mycket väl att du gillar mig. Därför tänker han att du inte ska få veta det, så att du inte blir bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag är bara ett steg från döden.”
David svarade: ”Lyssna, i morgon är det nymånad, och då förväntas det att jag sitter till bords med kungen. Men låt mig istället gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll.
Behandla din tjänare väl, för du har ju låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om jag har någon skuld, så döda mig du! Varför ta mig till din far?”
Och Jonatan sa till David: ”Vid Jahve, Israels Gud: jag ska fråga min far vid den här tiden i morgon eller i övermorgon. Finner jag då att hans svar är dig till godo så sänder jag bud till dig och låter dig få veta.
Må Herren straffa mig hårt om min far beslutar att göra dig illa och jag inte låter dig få veta det och sänder dig iväg till säkerhet. Må Herren vara med dig, så som han varit med min far.
Sedan sänder jag pojken att hitta pilarna. Säger jag då till honom: ’Lyssna, pilarna är längre hitåt, ta upp dem!’ Då kan du tryggt komma fram, det är lugnt, så sant Herren lever.
Men när Davids plats stod tom också nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, frågade Saul sin son Jonatan: ”Varför har Jishajs son inte kommit till måltiden vare sig i går eller i dag?”
han sa: ’Låt mig få gå, för vi har en släktofferfest i staden och min bror sa åt mig att närvara. Om jag har din välvilja, låt mig få gå och besöka mina bröder.’ Det är därför han inte kommit till kungens bord.”
Då blev Saul rasande på Jonatan och sa till honom: ”Du son till en pervers och upprorisk kvinna! Jag visste väl att du föredrar Jishajs son, till skam för dig själv och till skam för din mors nakenhet.
Så fort pojken hade gått kom David fram från södra sidan av Eselstenen. Han föll ner till marken på sitt ansikte och böjde sig tre gånger. Gråtande kysste de varandra. David storgrät.
Jonatan sa till David: ”Gå i fred. För vi har båda gett vår ed i Jahves namn när vi sa att Jahve ska vara vittne mellan oss och våra efterkommande för all framtid.”