Sedan bröt David upp och kom till Sauls lägerplats. David såg var Saul och hans befälhavare Abner, Ners son, hade lagt sig. Saul låg i lägrets mitt med armén omkring sig.
David frågade hettiten Ahimelek och Abishaj, Serujas son, Joabs bror: ”Vem vill gå med mig ner till Saul i lägret?” Abishaj svarade: ”Jag går med dig.”
David och Abishaj kom till armén om natten. De såg Saul ligga och sova i lägrets mitt med spjutet nedstött i marken vid sitt huvud. Abner och armén låg omkring honom.
David fortsatte: ”Så sant Herren lever: Herren själv ska slå honom. Antingen dör han när hans dag kommer eller så rycks han bort när han går ut i krig.
David tog spjutet och vattenkrukan vid Sauls huvud, och sedan gick de därifrån. Ingen varken såg eller märkte något, och ingen vaknade. Alla sov eftersom en tung sömn från Herren hade fallit över dem.
David sa: ”Är du inte en man? Vem är lik dig i Israel? Så varför har du inte vakat över din herre kungen? En av folket kom för att ha ihjäl kungen, din herre.
Det var inte lyckat det du gjorde. Så sant Herren lever, ni som inte vakat över er herre, Herrens smorde, förtjänar döden. Se efter nu! Var är kungens spjut och vattenkrukan som var vid hans huvud?”
Jag ber min herre och kung att lyssna till sin tjänare. Om det är Herren som eggat dig mot mig, så må han godta ett offer. Men är det människor, så ska de vara under förbannelse inför Herren. För de har nu fördrivit mig från min plats i Herrens arvedel och sagt: ’Iväg och dyrka andra gudar!’
Låt nu inte mitt blod falla på marken fjärran från Herrens ansikte! För Israels kung har dragit ut för att leta efter en liten loppa så som man jagar rapphöns i bergen.”
Då sa Saul: ”Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David, för jag ska aldrig göra dig illa mer. Du betraktade ju mitt liv som värdefullt i dag. Lyssna, jag har betett mig dumt och begått ett fruktansvärt misstag.”