Bibeln på ett år Maj 182 Samuelsboken 7:1-291. Då nu konungen satt i sitt hus, sedan HERREN hade låtit honom få ro runt omkring för alla hans fiender,2. sade han till profeten Natan: »Se, jag bor i ett hus av cederträ, under det att Guds ark bor i ett tält.3. Natan sade till konungen: »Välan, gör allt vad du har i sinnet; ty HERREN är med dig.»4. Men om natten kom HERRENS ord till Natan; han sade:5. »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Skulle du bygga mig ett hus att bo i?6. Jag har ju icke bott i något hus, allt ifrån den dag då jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till denna dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.7. Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med alla Israels barn, talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, som jag har förordnat till herde för mitt folk Israel: 'Varför haven I icke byggt mig ett hus av cederträ?'8. Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.9. Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, så stort som de störstes namn på jorden.10. Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det, så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva oroat. Orättfärdiga människor skola icke mer förtrycka det, såsom fordom skedde,11. och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade domare över mitt folk Israel; och jag skall låta dig få ro för alla dina fiender. Så förkunnar nu HERREN för dig att HERREN skall uppbygga ett hus åt dig.12. När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den son som skall utgå ur ditt liv; och jag skall befästa hans konungadöme.13. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans konungatron för evig tid.14. Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, så att jag visserligen, om han gör något illa, skall straffa honom med ris, såsom människor pläga tuktas, och med plågor, sådana som hemsöka människors barn;15. men min nåd skall icke vika ifrån honom, såsom jag lät den vika ifrån Saul, vilken jag lät vika undan för dig.16. Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.»17. Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn talade nu Natan till David.18. Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte och sade: »Vem är jag, Herre, HERRE, och vad är mitt hus, eftersom du har låtit mig komma härtill?19. Och detta har ändå synts dig vara för litet, Herre, HERRE; du har ock talat angående din tjänares hus om det som ligger långt fram i tiden. och härom har du talat på människosätt, Herre, HERRE!20. Vad skall nu David vidare tala till dig? Du känner ju din tjänare, Herre, HERRE.21. För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och förkunnat det för din tjänare.22. Därför är du ock stor HERRE Gud, ty ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava hört med våra öron.23. Och var finnes på jorden något enda folk likt ditt folk Israel, något folk som en Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig till ett folk, för att så göra sig ett namn -- ja, för att göra dessa stora ting med eder och dessa fruktansvärda gärningar med ditt land, inför ditt folk, det som du förlossade åt dig från Egypten, från hedningarna och deras gudar.24. Och du har berett åt dig ditt folk Israel, dig till ett folk för evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud.25. Så uppfyll nu, HERRE Gud, för evig tid vad du har talat om din tjänare och om hans hus; gör såsom du har talat.26. Då skall ditt namn bliva stort till evig tid, så att man skall säga: 'HERREN Sebaot är Gud över Israel.' Och så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig.27. Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: 'Jag vill bygga dig ett hus.' Därför har din tjänare fått frimodighet att bedja till dig denna bön.28. Och nu, Herre, HERRE, du är Gud, och dina ord äro sanning; och du du har lovat din tjänare detta goda,29. så värdes nu välsigna din tjänares hus, så att det förbliver evinnerligen inför dig. Ja, du, Herre, HERRE, har lovat det, och genom din välsignelse skall din tjänares hus bliva välsignat evinnerligen.»2 Samuelsboken 8:1-181. En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem. Därvid bemäktigade sig David huvudstaden och tog den ur filistéernas hand.2. Han slog ock moabiterna och mätte dem med snöre, i det att han lät dem lägga sig ned på jorden: med två snörlängder mätte han ut den del av dem, som skulle dödas, och med en full snörlängd den del som han låt leva. Så blevo moabiterna David underdåniga och förde till honom skänker.3. Likaledes slog David Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba, när denne hade dragit åstad för att utsträcka sitt välde till floden.4. Och David tog till fånga av han folk ett tusen sju hundra ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät avskära fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra hästar, som han skonade.5. När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa Hadadeser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man av dem.6. Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus, och araméerna blevo David underdåniga och förde till honom skänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.7. Och David tog de gyllene sköldar som Hadadesers tjänare hade burit och förde dem till Jerusalem.8. Och från Hadadesers städer Beta och Berotai tog konung David koppar i stor myckenhet.9. Då nu Toi, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit Hadadesers hela här,10. sände han sin son Joram till konung David för att hälsa honom och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med Hadadeser och slagit honom; ty Hadadeser hade varit Tois fiende. Och han hade med sig kärl av silver, av guld och av koppar.11. Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade gjort med det silver och guld han hade tagit från alla de folk som han hade underlagt sig:12. från araméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och amalekiterna, så ock med det byte han hade tagit från Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba.13. Och när David kom tillbaka från sin seger över araméerna, gjorde han sig ytterligare ett namn i Saltdalen, där han slog aderton tusen man.14. Och han insatte fogdar i Edom, i hela Edom insatte han fogdar; och alla edoméer blevo David underdåniga. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.15. David regerade nu över hela Israel; och David skipade lag och rätt åt allt sitt folk.16. Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat Ahiluds son, var kansler.17. Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, voro präster, och Seraja var sekreterare.18. Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna; dessutom voro Davids söner präster.Psaltaren 64:1-101. För sångmästaren; en psalm av David.2. Hör, o Gud, min röst, när jag klagar, bevara mitt liv, ty fienden förskräcker mig.3. Fördölj mig för de ondas hemliga råd, för ogärningsmännens larmande hop;4. ty de vässa sina tungor likasom svärd, med bittra ord lägga de an såsom med pilar,5. för att i lönndom skjuta den ostrafflige; plötsligt skjuta de på honom, utan försyn.6. De befästa sig i sitt onda uppsåt, de orda om huru de skola lägga ut snaror; de säga: »Vem skulle se oss?»7. De tänka ut onda anslag: »Nu äro vi redo med det råd vi hava uttänkt!» Ja, djupa äro männens tankar och hjärtan.8. Då skjuter Gud dem; plötsligt sårar dem hans pil.9. De bringas på fall och få straff för sina tungors skull; var och en som ser dem rister huvudet.10. Och alla människor varda förskräckta; de förkunna vad Gud har gjort och förstå hans verk.Ordspråksboken 16:18-1918. Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.19. Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta än att utskifta byte med de högmodiga.Johannes 5:24-4724. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.25. Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande.26. Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv.27. Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.28. Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst29. och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom.30. Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.31. Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.32. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant.33. I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen,34. Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva frälsta.35. Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess ljus.36. Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes' vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig.37. Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt,38. och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke.39. I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig.40. Men I viljen icke komma till mig för att få liv.41. Jag tager icke emot pris av människor;42. men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.43. Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.44. Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?45. Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert hopp.46. Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit.47. Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?» Swedish Bible 1917 Public Domain: 1917